Viking Åland Sport Club r.f.

Damer division I - Blogg


21.10.2009

Hemmapremiär. Jippi... Typ.


Har ni någonsin haft en sådan där dag då ni vaknar upp och inser att hunden skitit i hallen, att rören gått sönder på toan och att kylskåpet är totalt tömt på allt ätbart förutom en tre veckor gammal och möglig köttfärslimpa som bara kännts alldeles för kraftansträngande att slänga bort? Tänk dig då att den dagen skulle fortsätta med ett avslag på din befodran på jobbet (till förmån för den finnige och socialt inkompatibla kollegan), följt av en språngmarsch till bussen (som du är tvungen att ta eftersom kamremmen i bilen passande nog trasats sönder just denna dag), en språngmarsch som sedan visar sig vara värdelös eftersom busstiden ställts in och du ändå tvingas gå hela vägen hem. I dina nya skor. I regnet. Ungefär så kändes lördagen efter våra två förluster. Detta helt utan någon hjälp av varken hundskit, trasiga rör, möglig mat eller någon annan vardaglig djävlighet.
Så okej, tänker kanske ni, förluster är oss väl inget nytt. Vad skulle skillanden kunna vara denna gång? Jo, skillnaden ligger i att vi denna gång spelade så fruktansvärt dåligt att inte ens Stevie Wonder skulle kunnat missa det. Vi släpper fram passningar och tillåter mål som inte ens en femteklassist skulle acceptera. Vi lyckas dessutom bara producera två egna mål. Att ett av dessa mål dessutom slutar i vår egen kasse bidrar inte direkt till en känsla av lyckorus.
Jag brukar sällan bli förbannad efter en förlorad match. Besviken, ja. Men förbannad? Aldrig. Fram till i lördags. Och jag var inte ensam om denna känsla. Vi faller på så banalt enkla missar så man inte kan reagera på något annat sätt en ren och skär ilska. Passningar, till exempel. Som en av spelarna uttryckte sig efter matchen; "Jag har ju för faen ett knallrosa blad! Hur svårt är det att missa det? Det lyser upp hela Baltic!" Ja, det gör det säkert. Vi får prova neongrönt till nästa match. Med blinkande julbelysning i, så det garanterat inte missas.
Nu är vi ju alla införstådda i det faktum att vi i dagsläget är ett ungt lag. Vi är bara en handfull spelare med rutin från FM-ligan och division 1, men vi har även flera unga orutinerade spelare som visar stor potential. Hur långt detta räcker får framtiden utvisa. Det är bara att kämpa på, jobba hårt på träningarna, och -icke att förglömma- skruva på de självlysande bladen på klubborna till nästa match.
Tjingeling.

(ja, och ifall ni missat så förlorade vi 1-4 respektive 0-5. Skitkul, verkligen).
4.10.2009

Division 2!!!


Jaha, så var sereipremiären i division 2 avklarad. Som ni säkert alla vet så spelade vi oavgjort i båda matcher, och fick åka hem med två poäng. Inte helt fy skam om ni frågar mig, särskilt inte med tanke på att vårt lag i dagsläget till stor del består av rätt unga tjejer och att vi tillsammans inte hunnit bli riktigt samspelta än. Men de unga tjejerna imponerade, bland annat Frida som fick näta och Sara som storspelade på backposition. Men nog om detta. Ni är säkert nyfikna på vårt intryck av vår första helg i denna underbart härliga, fantastiska division två.

Efter att runt 02.20 på natten till lördag ha dragit häcken ur soffan, för att sedan baxa in denna bakdel i en svinkall och allmänt icke inbjudande hyrbil, kändes den annalkande helgen inte som en topp-fem-prioritet. Just där och då hade jag gett min vänstra stortå (ett högt pris att betala; stortån är allmänt underskattad då den i faktiskt fyller en enorm funktion för balansen) för att få åka tillbaka hem och krypa ner under duntäcket. Men icke. Resan bar vidare till Långnäs där bokningskillen vänligt deklarerade att vi bara bokat plats för en av våra två bilar, och att vi (som naturligtvis satt i den andra bilen) kanske inte skulle få plats på båten. Det var väl ungefär här mitt ack så fragila morgonhumör tog vid och jag tänkte att om jag dragit min iskalla röv hela vägen till vad som känns som ryska gränsen för att sedan inte få plats så svär jag vid Gud att jag går ombord, letar fram första bästa bilpassagerare och släpar ner honom i håret för att få honom att köra sin bil av båten för att ge plats för vår. Vi har matcher att spela, det toppar att stå bukfull på Karjala och billigt rödvin i en karaokebar på båten och sjunga Killing Me Softly överatt på finska. Om bokningskillen behärskade telepatiska kunskaper eller ej vet jag inte, men ombord kom vi. Äntligen var det dags för några få timmars sömn innan vi nådde hamn. Detta med betoning på få, märkte vi ganska snabbt, då vi efter en timmes sömn blev väckta av en mycket högintellektuell grupp av svenska tonåringar som valt att ära just vår korridor med sina kvart-i-fem parningslekar och -utrop. En grupp apor på zoo har mer karaktär än dessa arma satar hade. Kul natt, verkligen.

Så anlände vi dock äntligen vid vår destination, och påbörjade efter en kunglig frukost vår sökan efter hallen. Tack vare de Manders (eller var det Jannes?) magnifika GPS behövde vi bara köra fel nio gånger. Vi skulle troligen nått fram snabbare med häst och vagn. Men fram kom vi, och dagen flöt i stort sett på som väntat. Vi såg några felande länkar i den mänskliga utvecklingskedjan (men vid detta laget är vi vana vid att vissa finska innebandyspelare i damserierna alltid ser misstänksamt manliga ut, så vi tog dessa iakttagelser med ro och bokade lugnt in två könstestningar och en fysisk kontroll av en finsk anfallare som var skrämmande lik en tjur, hellre än en människa), och efter två spelade matcher var det dags att åka hem igen. Skärgårdsvägen. Nu snackar vi lyx på högsta nivå. Men den resan var underbart lugn och skön, utan finsk humpa spelandes i bakgrunden och framför allt utan aspackade, spåndumma svenskar på parningsdans. Division två verkar, trots sitt rugbyliknande spel och pinsamt dåliga domare, som en rätt kul mellanlandning. Om inte spelmässigt så åtminstone ur ett rent sociokulturellt perspektiv. Det verkar onekligen som att det är här samhällets kläm-medlemmar samlats. De udda och lite speciella. Ja, och så vi då.

//Jolanda
22.2.2009

NGD-Salba


I skrivande stund är jag så öm i kroppen att jag inte kan avgöra om jag känner mig som en mördegsklubba eller en påtrampad flundra. Jag kan inte höja armarna, eller böja knäna. För att gå på toa skulle jag behöva en personlig assistent eller en lyftkran.
Matchen igår blev en riktig kämpainsats. Aldrig tidigare har samtliga spelare kämpat och slitit så som igår. Vi lyckades producera nio mål framåt, varav nästan hälften nätades av Pet. Men även Micko, Sandra, Emelie, Taiva och Micke (Michaela Karlsson) fick göra målgester. Vi spelade offensivt som aldrig förut, men konstant press på finnarna. Men det gjorde oss även svaga defensivt, vilket de lyckades utnyttja under sina kontringar. Med tillräckligt många missar på defensiv planhalva fick vi straffa med 10 insläppta mål. Upprepade frislag som otäckt passerade genom fem utespelare och en målvakt känns nästan skrämmande dåligt, och att vi sedan dessutom tövlade in ett par självmål ger väl inte direkt plus i kanten det heller. Men glöden fanns bland oss alla. Vi ville vinna och vi gav allt vi hade. Alla gick in och gav det där lilla extra; tog den där extra löpningen, sträckte sig den där extra centimetern. Men tyvärr räckte det inte. För varje mål vi gjorde, gjorde Salba ett tillbaka, och med åtta minuter kvar av ordinarie speltid slog de in det avgörande målet.
Eftersom vi alla var så taggade så är det kanske inte heller så konstigt att flera tände till riktigt ordentligt under matchen. Finnarna spelade efter regler som eventuellt skulle kunna godtas i motionsserien i Moskva, där man spelar med träpinnar och pet-flaskor istället för med klubba och boll; för deras fasthållningar och fulknep är inte godkända i vår serie så vitt jag vet. Skulle de vara det skulle inte jag fått en utvisning för att ge tillbaka med samma mynt... Hur som helst så spelade finskorna fult, men det är ingen ursäkt till vår förlust. Att de däremot såg ut som om de käkat mer testosteron än Justin Gatlin före ett lopp samt att de redan från start troligen hade mer manliga kromosomer än kvinnliga, kan ha varit en bidragande faktor. Jag menar, vem kan vinna en match med sju mål om man spelar mot Belgian Blue-kossor?
Dock skulle jag vilja påstå att det var en domarmiss som till stor del bidrog till resultatet. Ett skott som resulterar i att bollen blir att snurra på mållinjen, men snabbt rensas bort av Micke, blåses utan vidare eftertanke till mål. Visst diskuterade domarna sinsemellan en kort stund efter extremt högljudda protester av oss, men valde ändå att döma det som mål. Synkontrollerna bland finska domare behöver uppenbarligen förbättras, för faktum är att hela bollen verkligen inte var över linjen, vilket den måste vara för att målet skall räknas. Att domarna försökte kompensera oss detta genom att bjuda på skumpa på krogen senare samma kväll ska jag väl inte skriva, det skulle ju kunna förstöra deras rykte...
Nu är alltså säsongens sista match avklarad, och surt som det är att sjunka till division två känns det ändå rätt skönt att ha den här säsongen överstökad. Efter sju intensiva veckor utan normalt socialt liv känns det rätt förlösande att veta att man får vila ett tag. Och som sagt, även om jag aldrig spelat i lägre divisioner än division ett tidigare, tror jag det kommer att bli kul i division två nästa säsong. Visst, det lär bli mer rugby än innebandy, för så stor klasskillnad är det mellan division 1 och 2, men kul i alla fall. Då lär vi inte heller behöva kämpa arslet av oss för att vinna, även om vi har en liten trupp.
Till alla supporters vill jag säga tack å lagets vägnar, liksom ett stort tack till Janne och Johan som tränat och coachat oss. Det har inte varit en friktiosfri säsong för er heller, men vi är glada att få träna och spela för er. För fler matchbloggar får ni vänta till nästa säsong, men inlägg med övrigt dravel kommer säkert att publiceras innan dess.
Nu ska jag gå och behandla min värkande kropp med pinsamt många sorters liniment, följt av en eventuell passage genom närmsta mangel.
Ha det bra!
17.2.2009

NGD-SB Vaasa


Jaha, så var det dags igen. Om ni förväntar er ett komiskt inlägg med cyniska undertoner och elaka inlägg om domarna (som verkligen inte var på topp denna match), då kan ni sluta läsa nu. I detta inlägg skall vi vara tillbakablickande, sentimentala och seriösa. Jag måste verkligen träna på den sista delen, att vara seriös, bara för att bevisa att jag kan. Men okej...lite kul måste vi ju ha först:
Lördag morgon, vid ett frukostbord på åländskt hotell: (bör läsas med finsk brytning)
-Jaha Börje, va ska vi hitta på idá då?
-Ja du, Lennart. Sku ja de veeta. Nämen siddu va ja hitta i cornfakes-paketet! En dooomarlicens! Kanske vi sku ti å använda han idá?
- Jo men herrejestanes Börje, ja ha å hitta en! Ska vi åka ti Baltic å döma NGD:s match då? He kan ju bli roooligt.
-Jo men visst, vi åker!
Och så inleddes historien om de dåliga domsluten i matchen mellan NGD och SB Vaasa.

Så var det alltså en förlust till i protokollet då. Igen. Jag vet inte om det är deja vu eller om jag hört den frasen förut... Med ett slutresultat på 7-2 till finnarna så är väl matchprestationen inget mer att snacka om, siffrorna talar väl mer eller mindre för sig själva... Och inte vet jag heller var allt gick snett. Jag skulle kunna överösa er med dåliga bortförklaringar om tidig match, liten trupp, taskig moral, sega ben... men jag tror inte jag behöver det. För vid det här laget vet alla redan att vi har en patetsikt smal trupp, och att trötta ben och tidiga mornar knappast kvalificeras som godtagbara undanflykter.
Men nu har vi officiellt åkt ur division 1, Hipp hurra. Såvida vi inte, som Nya Åland skrev i måndags, gör 26 mål inkommande lördag. Och vänta ska jag kolla i protokollet... nej, 26 mål på en match lär inte hända. Men man måste ju hålla huvudet högt och se öppna fönster, inte stängda dörrar... Eller så är vi realistiska. Vårt fall blev en alldeles för smal trupp. Vi hade ont om spelare redan från början, och ett fåtal skador, förkylningar och semesterresenärer senare stod det ganska klart att vi skulle få springa i uppförsbacke och motvind när det kommer till att vinna matcher. Och tyvärr är det ju just det som räknas; att vinna matcher. För vem vill höra om tjejer som "kämpat bra, jobbat hårt och gjort sitt bästa". Vadå gjort sitt bästa, liksom. Vi har ju förlorat. Då är inte "sitt bästa" bra nog.
På sätt och vis känns det både sorgligt och skönt att degraderas till division 2. Nu har vi möjlighet att bygga upp en stabil grundtrupp, och att vi kommer att bli ett topplag i den divisionen måste man vara en idiot för att tveka på. Vi har Ålands bästa daminnebandyspelare, varav vissa även kan klassas som några av de bästa i hela division 1. Jag har spelat med flera av dem i ligan, och vet att det finns talang. Så det lär inte bli ett problem, men några sådana spelare räcker inte. Vi behöver fler. Och vi har fått se smakprov på riktigt duktiga jokrar som hoppat in och hjälpt oss. Unga förmågor som visserligen är oslipade när det kommer till spelstil, teknik och spelöga, men talanger som kommer att utvecklas med ålder och träning. Det kan vara bra för oss att bygga om från start i en lägre division och få känna självförtroendet växa av att vara ett topplag där. Ett lag med självförtroende spelar bättre än ett lag utan.
Som lag tycker jag ändå att vi, trots (eller kanske tack vare?) att vi varit så få haft det skitkul tillsammans denna säsong. Visst har vi haft våra konfliker och duster, men det glöms bort när man tänker på allt kul vi gjort ihop. Jag skulle inte velat byta ut denna säsong mot någon annan, trots resultat och prestationer. Jag är stolt över alla tjejer som kämpat, slitit och gett sin tid och sitt engagemang åt laget, vi har kommit närmare varandra denna säsong, både som spelare och vänner (OJ vad klyschigt det där lät, men det är i varje fall sant).
Nu har vi en match kvar, och jag betvivlar inte att någon tvekar med att lämna den med flaggan i topp. Nu har vi inte längre nåt att förlora, och inget lag är en farligare motståndare då. På lördag kommer vi absolut att bjuda på blod, svett....och glädje. Och en rejäl jäkla lagfest efteråt.
!
11.2.2009

NGD-Gunners


Sjöodjur

Tänk er Discovery Channel. Och så tänker ni er en sån där naturdokumentär om valars parningsbeteende. Kan ni föreställa er ljuden och rörelserna när de groteskt stora varelserna tumlar runt i havet och diskuetrar huruvida Blåvals-Börje eller Narvals-Niklas är bättre partner? Bra. Då vet ni hur det såg ut i mitt mål i helgen. Med en bestämd "bara för att man hostar så är man inte sjuk"- åsikt trodde jag att jag var kämparklar en vecka efter min övernattning på intensiven. Och det var jag väl. I anden, men på något konstigt vis kändes fysiken kvarlämnad i det där fisvita rummet som luktade klor och medicin. Jag tänkte att, om man lyckas få bästemanspris när man spelar med feber kan det väl inte vara svårare att spela bra med en liten rest-förkylning. Tjejen med självinsikt. Inte.
Första perioden gick bra. Kraffe (Emma Kraufvelin) skottade rakt i mål med ett av sina snuskigt snärtiga skott, och allt kändes riktigt bra. Men i andra perioden rasade inte bara lagets spel, utan även mitt. I ren frustration över ett tämligen tamt spel utan någon hets från det andra laget blev jag faktiskt aningen uttråkad. Var fanns all action? Var fanns allt blod, all svett? Jag ville bli provocerad, och blev det. Men tyvärr på fel sätt, nämligen genom att inte spela så bra som jag ville. Så efter två snabba mål i arslet blev tredje perioden en nu-eller-aldrig-insikt. Jag hade blivit förbannad, och spelade därefter. Puffade på en stackars positionsförvirrad finne som snubblade på vad som måste ha varit linjerna i golvet, blev utskälld av domaren (jag vet, det börjar bli mer regel än undantag nu) varpå jag snobbigt deklarerade att han minsann fick samtala med mig på svenska om han nödvändigtvis måste säga nåt, och åstadkom ett frislag emot oss efter att jag råkat fälla ut benen framför en finska med vägarna förbi min målgård. Det var inte meningen. Hedersord. Hur som helst så räddade jag frislaget i alla fall, så tji fick de.
Så kom reduceringen tack vare Micko (Mikaela Lindholm). Och vi trodde nog alla att vi hade matchen i vår hand, men när domaren sedan blåste till förlängning trodde jag att jag skulle dö. Pulsen gick lika fort som på en greyhound hund efter ett lopp och mina händer skakade som på en abstinat narkoman. Och så lägger de det där förbaskade 4-3 målet med bara en dryg minut kvar på klockan.
Det känns bra surt att spela lika efter 60 minuter och sedan plötsligt bli snuvad på vinsten och alla poäng bara för att motståndaren har tur och lyckas slå in ett mål just då. Vilka lågstadiefasoner. Påminner mig om de gymnastiklektioner man själv dragit när lagen varit ojämna och man velat ingjuta hopp i den sista stunden trots stora målskillnader; "Se så barn, jobba på nu...sista målet avgör!" Skitsnack. En match borde inte få avgöras av lyckoträffar.
Inkommande helg är det vinna som gäller, om vi så ska behöva dra vår bög-hög (ni vill inte veta...) tusen gånger innnan varje periodstart. Så tjejer, ni kan börja öva redan idag;
Sa vi vinna? JAAAA! Ska vi vinna? JAAAA! Vad ska vi göra? VINNA!!!
Kram på er.
31.1.2009

AFC Campus-NGD


VIIIINST!!!
Jag vet inte om jag ska ställa mig upp i feberyran och dansa breakdance eller om jag skall springa ner en våning, väcka mina pensionerade grannar med ett vinnar-vrål och bjuda dem på firardricka... Hur jag än gör så vill jag härmed gladeligen deklarera vår tredje vinst för säsongen! Äntligen har gudarna hört våra böner! (Vi hade faktiskt en träff då vi brände myrra och rökelse, dansade i ring runt en eld iklädda bastkjolar och tillkallade gudarnas förbarmande...eller var det något jag drömde?) Vinst med 4-2 över ett Åbolag som även tidigare hållit relativt jämna steg med oss, och jisses så stolt jag är över tjejerna. Jag kan ju dessvärre inte vara särskilt stolt över min egen insats, eftersom jag, mot min vilja bör tilläggas, legat på soffan för att friskna i från febern som resulterade i ett kort men intensivt dygn på sjukhuset. Ingen resa för min del denna gång, men gulliga som brudarna är, låg jag först på samtalslistan efter matchen.
Min reaktion när Pet ringer, nästan utan att ha hunnit kliva av planen, för att berätta om vinsten blev inte som jag trodde. Kanske berodde det på febern, eller på det faktum att jag kände mig uttråkad och övergiven, men faktum är att jag bryter ihop. Jag bryter ihop och börjar stortjuta. Tårarna rinner och jag sitter där i mina sunkiga mjukisbyxor och en T-shirt med ett alldeles för pinsamt tryck för att nämnas, och gråter som en unge som inte får vara med och leka. "Jag vill ju ocksåå vaaa meeehhh...." bölar jag i luren när jag budar vidare resultatet till de övriga lagmedlemmarna som stannat hemmavid. Herregud, så där beter sig ju bara män när det kommer till idrott, eller kvinnor med PMS. Någon måtta får det ju trots allt vara. Så nu sitter jag här, snorig och sliten, men med ett leende på läpparna. Jag har ingenting elakt att säga om motståndarna, för jag har inte sett dem spela. Men det behöver jag inte göra heller; förlorar man mot jumbon som kommer med halv trupp (9 ordinarie utespelare) och får stryk med 4-2, då kan det i alla fall inte heller finnas något positivt att skriva om den delen. Att sedan två av målen görs av en inrutad målvakt (Heja Elin, du är bäst!), borde förhoppningsvis svida ytterligare.
Så jäkla bra jobbat tjejer! Jag är stolt över er! Ny match igen imorgon, favorit i repris, kanske?
Nu ska jag spöa den här febern, så jag kan träna igen på måndag, vilar jag en minut till kommer jag garanterat att bli galen.

P.S: En stor eloge till Johan deMander som ensamhändigt coachade brudarna på dagens match; Du fick jättemycket beröm grabben (av tjejer som vet hur saker ska göras)! Vi är glada över att få ha dig med!
28.1.2009

Classic II / LoSB - NGD


Förluuuust.... Bah.

Ja herregud vilken helg. Den var verkligen intellektuellt och spirituellt inspirerande på alla sätt och vis. Efter en 28 timmar resa, 120 minuter match och pinsamt många timmar i bil framför någon klichéartad idrottsfilm, har vi alltså två förluster till att tala om. Är det bara jag, eller känns denna situation bekant?
I lördags spelade vi mot Classic II, tabellfyran. Vår trupp var lika mäkta imponerande som alltid; vi hade väl, tja, dryga tio spelare med oss. Hela matchuppladdningen gick på något vis snett; vi kommer för sent till hallen, panikvärmer tio minuter i typ 500 minusgrader och kliver in på planen för att upptäcka att vi skall spela mot ett lag som till utseendet skulle kunna vara ett mixlag från Odalgården. Ni vet, några från personalen (det skulle vara de yngre), och sedan några ur de boende (jag kan slå vad om att 20% av laget hade barnbarnsbarn...) Men tji fick jag när det visade sig att mormödrarna faktiskt hade lite skills. De sprang i och för sig som om de burit på kylskåp, vände lika snabbt som Ms Amorella, och deras spelarstrumpor hade en skrämmande likhet med stödstrumpor, men det säger troligtvis mer om oss än om dem när man tänker på att vi fick stryk med 12-2... Hur som helst så funkade inte vårt spel. Jag skulle kunna skylla på att vi sovit dåligt på båten, i dess superfräscha hyttar som luktar en blandning av spya och cigarettrök, eller att vi var trötta i benen efter flera timmars bilfärd, men jag gör nog bäst i att inte nämna det, då skulle det ju bara låta som dåliga ursäkter. Vi vill ju inte framstå som dåliga förlorare...
På söndagen var det min tur att spela. Tabelltvåan LoSB väntade. Under natten hade jag dragit på mig en ordentlig feber (tack Emilie...) och kände mig allmänt som om någon gått lös med en golfklubba på mitt huvud. När jag hostade kom det upp saker som likande Afrikas karta (tittade man riktigt noga, skulle man kanske ha sett kameler också) och slemhinnorna i min näsa hade börjat leva sitt eget liv. Men eftersom man har finskt blod i ådrorna så kniper man käft och spelar om man blir tillsagd att göra så. Hur som helst blev den matchen en riktig pärs. I efterhand kan vi nog alla le åt det, men i spelande stund var det inte skoj. Vi förlorade, ja, men vid min gud, fick vi kämpa. Emilie fick offra sitt ena revben (en trolig fraktur) och Pet fick offra sina nerver (jag är övertygad att en av domarna blev så rädd att han sket ner sig när Pets tålamod brast), för att bara nämna några exempel. Även mitt tålamod tröt vid ett tillfälle (jag brukar ju spela väldigt lugnt och regelrätt i vanliga fall...) men efter att ha haft en bak av storlek XXL upptryckt i ansiktet under två perioder kände jag att nu fick det banne mig vara nog. Just då skjuter de ett skott som går in i mål, men målet döms bort av någon anledning. Jag går till bänken muttrandes än det ena, än det andra tills jag hör Janne fråga om jag vill ha den eller inte. Utan att fatta vad han menar vänder jag mig om och inser att motståndarna blivit tilldelade en straff. ”Jaha, så jäkla kul då”, minns jag att jag tänkte, ”försök få mål på mig nu ditt lilla äckel”. (Jag är väldigt konstruktiv i min kritik av motståndare under matcher). Och hon misslyckades. Haha, underbara skadeglädje!
Nästa helg väntar ytterligare en bortaomgång, mot AFC Campus och Karhut. Vi kan väl inte göra annat än att hoppas på bättre utdelning då.
18.1.2009

NGD-NOKIAN


VI VANN!!!
Ja, det är väl inte alltid man får höra de orden som om det vore något extraordinärt. Men i det här fallet är det ju just det; extraordinärt. Vår andra vinst för säsongen, och då mot tabelltrean. Visserligen ingen stor vinst, 5-4, men vad gör det. Och gud, så skönt det kändes att få se finskorna maka sig in i sin sketna gamla buss från -73 med vetskapen att de just förlorat mot jumbolaget. Man säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Ja, jag vill ju inte låta elak men i det här fallet stämmer det skamligt bra.
Som jag skrev redan förra helgen, efter vi spelat mot serieledarna och förlorat med förvånansvärt lite, så känns det som om NGD håller på att resa sig ur askan. Vårt spel fungerade bitvis otroligt bra även denna gång, och målen som tidigare mer eller mindre lyst med sin frånvaro, började äntligen trilla in som de skall. Kul var det också att se hur relativt jämnt målen fördelades mellan våra offensiva spelare; Amanda, Micko (Mikalea Lindholm), Pettsson (Jenny Engblom) och Taiva (Hanna Taivassalo), som egentligen är back, lyckades alla producera mål. Jag är så stolt så jag ska gifta mig med hela högen så fort jag får tid.
Nu brukar jag ju även passa på att även analysera motståndarna och deras spel. Jag brukar ju göra det på ett väldigt respekterande och objektivt vis, men tyvärr blir väl den delen av dagens blogg lämnad något torftig. Eftersom jag inte spelade (yep, Janne bänkade mig. Det blir så när man inte presterar bra nog på träningarna inför match, men jag kunde väl inte veta att man inte ska pilla navelludd medan övningarna pågår), så är det ju inte heller lika lätt att fokusera på störande detaljer hos motståndarna. Man blir ju mer att fokusera på sina egna spelare då, och de är ju, som ni alla redan vet, perfekta. När jag tog upp detta med tränarna, poängterade Janne det faktum att den finska målvakten var slapphänt, och det stämde ju verkligen så vitt jag kunde se. Men om han syftade på hennes fumliga hantering av bollarna eller något annat framgick aldrig... Men det är ju en bra grej för henne att skapa kärriär på, tänk er bara vilken otrolig marknadsföring hon skulle kunna skapa; ”Behöver du mjuk hantering? Besök våra specialutbildade konsulter på www.slapphänt.com”. Jag kan slå mig i backen på att websidan skulle fånga upp de allra flesta frustrerade och socialt missanpassade männen i livets medelfas.
Hur som helst så vann vi alltså vår andra match för säsongen (autografer, någon?), och jag blir allt mer nervös. Varför, undrar ni kanske då. Jo, det är nämligen så att jag vid inledningen av matchen som skulle leda till vår första vinst, lovade att sluta svära om vi vann. Och vi vann. I helgens match lovade jag att jag skulle streaka om vi vann (jag trodde givetvis att våra chanser till vinst var tillräckligt små för att jag skulle kunna lova något sådant, hallå sätta tilltro till laget...). Vi vann även den, men av respekt gentemot åskådarnas psykiska välmående så sparade jag streakningen till ett mer privat tillfälle. Så nervositeten ligger i vad måste jag lova härnäst. Sluta äta godis? Börja handarbeta? Skapa fred på jorden? Ja, vad gör man inte för att vinna. Nästa helg har vi dubbel-bortaomgång; Classic och LoSB väntar på sina hemmaplaner, lag som tidigare slagit oss med tre/fyra mål. Hur de kommer att hantera de väntande förlusterna återstår att se, men förluster är vad de kommer att få. A Deo victoria, som de gamla romarna sa.
11.1.2009

10.01.09 NGD-SPV


Har ni väntat på ett seriöst inlägg? Jepp, då ska jag inte göra er besvikna. Mer seriös än så här kan jag inte bli såvida jag inte får en akut kärlekskris och börjar dejta Carl Bildt. Håll till godo!

Ny match, nytt resultat. Och eftersom vår ack så energiska publik bestod av, ja varför inte ta i överkant och slå till med, låt oss säga 15 pers, så kanske flertalet av er innebandy-entusiaster vill veta resultatet, om ni av händelse missat Ålands välfungerande djungeltelegraf. Förlust 2-5 till oss blev den ack så missvisande ställningen när domaren blåste för sista gången under kvällen. Ja, jag vet vad ni tänker. ”Missvisande? Sure bacon. Hur många matcher har dom vunnit så här långt liksom? SÄKERT att förlusten mot serieledarna var missvisande”. Men kära fantaster, jag lägger min integritet på att så var fallet. Vi spelade alltså mot serieledarna SPV. Ett lag som inte förlorat en enda match så här långt under rsäsongen. Jäklarna har gjort 76 mål på dessa matcher, och släppt in 26 (varför de inte släppt in fler mål beror INTE på målvaktens goda vigör, bör tilläggas. Skulle ni ha sett henne så skulle ni förstå vad jag menar. Hon håller verkligen stolparna, om jag uttrycker mig så. Hon måste praktiskt taget bogsera in arslet med gaffeltruck för att komma in mellan dem. Hallåå någon behöver skära ner på godiset...).

Hur som helst så vet jag inte varför det spelmässigt gick så bra för oss denna match. Det låter hemskt att säga, men jag tror inte att någon i vårt lag gick in med förhoppningar på att vinna och jag kan med skam erkänna att jag trodde vi skulle åka på storstryk. Men så blev inte fallet. Efter matchen kunde vi konstatera att vi nog inte haft så här roligt under en match på länge. Spelet var faktiskt jämnt, SPV regerade inte som jag trodde att de skulle göra. Vi kunde pressa dem lika mycket som de kunde pressa oss, och vi hade (utan facit i hand) minst lika många skott på mål som de. Men eftersom vi fortfarande gör samma små skitmissar som tidigare så kan de trampa in och ta avslut som vi i stort sett bäddat för. Men jag är grymt stolt över tjejerna i NGD. Vi hade en patetiskt smal trupp med elva utespelare, varav några inte ens tränar regelbundet, och vi lyckas ändå prestera på en nivå som verkligen ger divisionens bästa lag ett rejält motstånd; alla spelade riktigt bra.

Se där, bloggens första riktiga matchanalys. Typ. Ja, det är inte lika lätt att vara cynisk och ironisk när saker och ting faktiskt går bra. Ingen sarkastisk kommentar kring domarna eller motståndarna denna gång. (Tidigare anmärkning på målvakten i motståndarlaget var inte sarkastisk, den var fullt och fast ärlig. Hon likande kusligt mycket på Jabba de Hut i Star Wars, ni vet, den feta paddan. Hon var ungefär lika rörlig också. Å andra sidan behövde hon inte vara rörlig heller, hon täckte tamejfan upp 80% av målet bara genom att sitta på arslet. Men hon har säkert andra åtråvärda egenskaper).

Så lämnar jag er härmed med ett leende på läpparna, inte tack vare Jabba de Hut och hans like (okej, lite kanske), utan tack vare det faktum att NGD äntligen börjar visa tecken på att resa sig ur askan. Let the games begin.


17.12.2008

Luciahelgen


13-14 december. Vaasa-NGD resp. Gunners-NGD

Nej men gissa hur det gick i helgen! Kan det vara så att vi förlorade? (Anar ni min cyniska underton?) Nu börjar väl förlusterna kännas lite uttjatade, men vad gör man? Vi hade väl inte direkt väntat oss att säsongen skulle gå lika friktionsfritt som en nypudrad babybak. Hur som helst så var det ju ändå en himmelsk fröjd att åka fem timmar bil upp till Vasa med Johan Demander som chaufför. Att han nästan körde över en gammal tant, nästan krockade genom att köra om vid möte, och nästan körde ner i diket på motorvägen fick oss alla att känna tacksamhet för livet när han äntligen stannade. (Demander verkar ha en brinnande passion för att äta i bilen. Helst verkar han föredra att hänge sig åt denna aktivitet medan fordonet befinner sig i en hastighet kring 110 km/h, och vi vet ju alla hur det går när killar gör två saker samtidigt. Även när de står stilla.) Tack och lov lärde han sig snabbt att i förväg utlysa en varning rörande sina mat-sessioner; ”Öh, hörrni, sätt på er bältena, nu tänker jag äta risi-frutti” kom som ett gudasänt memento för oss övriga medpassagerare.
För att återgå till helgens matcher (eftersom det antagligen uteslutande är det ni är intresserade att läsa om, och även det som tanken är att jag skall skriva kring) så kan jag ju börja med lördagens match. Som bekant så förlorade vi ju med 4-2. Surt sa räven om rönnbären, för den kunde vi för f-n ha vunnit. Men eftersom vi släpper igenom passningar där vi borde hålla tätt, bjuder vi på för enkla mål bakåt. Och när de sedan råkar göra samma misstag på sin defensiva planhalva, ja då kan vi förstås inte utnyttja de tillfällena som vi kanske skulle önska. Söndagens match är något av en dimma för mig, eftersom jag fick se den från bänken. Jag minns två snabba mål i arslet, men efter det lade sig dimridån bakom ögonen och jag kom på mig själv med att sitta och fundera på huruvida min spelartröja kunde tolkas som solgul eller pissgul. Gul, ja. Jag valde nämligen att bli uppskriven som utespelare den matchen, så för en gångs skull fick jag krypa ur min svettiga och skitiga målvaktströja (jag minns inte när jag tvättade den senast, fräscht va?), och ersätta den med en gul tröja med nummer 16 istället. Men skit i det, bäst var shortsen. Jag kände mig praktiskt taget naken när jag gick till planen utan all utrustning. Jag kunde dock lugnt konstatera att jag inte visade mer än vad som kan räknas som respektabelt eftersom publiken fortfarande satt kvar. I annat fall skulle de troligen sprungit skrikande därifrån.
I 3:e perioden säger Camilla (Andersson) åt mig att gnälla mig till ett inhopp. Jag skojar om det med Janne, men hinner knappt slänga på ett jag-bara-driver-med-dig-skratt innan han högljutt deklarerar att jag ska in vid nästa byte. Paniken i mitt ansikte var troligen synligt ända till månen. Vadå in? Vart? Jag visste inte ens vart jag skulle, eller med vem jag skulle byta. Än mindre hade jag någon aning om vad jag skulle göra, väl inne på planen. Men innan jag vet ordet av så står jag där. Som topp. Jag behöver väl inte förklara att jag aldrig varit utespelare förut. Någonsin. En minut och tio sekunders sensation blev det i alla fall, sedan är matchen slut, och måltavlan visar 7-2 till Gunners. Jag tycker mig ha bra kondition, men järnspik och bananer (jag har lovat att sluta svära) vad trött jag blev! Jag är övertygad om att jag måste ha sprungit övermänskligt snabbt för att bli så trött. Hur som helst så höjde jag stämningen lite i alla fall. Det vet jag, eftersom alla på bänken skrattade. Väldigt högljutt, dessutom. Även Janne, fast han försökte rädda det med en pedagogisk ”man får inte skratta”-replik. Och på något sätt har jag en känsla av att de skrattade åt mig, inte med mig. När jag efteråt frågade vad de tyckte om min prestation svarade Camilla ”Ja, du såg ju så jä—la blond ut”. Vad hon menade med det vågade jag aldrig reda ut. Ja, vad kan jag säga, ibland är man så bra att längre kommentarer bli överflödiga.
/Jolli
12.12.2008

NGD - FBT Karhut, 6.12.08


NGD - FBT Karhut

Så kan vi resignerat addera ännu en förlust till protokollet. Ärligt talat så kan man ju, som tidningarna ofta gärna gör, diskutera var felet ligger. Kanske var det en taskig uppladdning till matchen att se div. 3-laget spela sin match strax innan vår (då vi med stor iver diskuterade huruvida en av motståndarna verkligen hade en extra kromosom eller om hon bara dragit nitlott i det genetiska lotteriet). Kanske var det Pets (Jenny Engbloms) fotskada under matchuppvärmningen som kom som en käftsmäll inför en redan smal trupp. Nä, att diskutera det överlåter jag till tidningarna.
Hur som helst gick ju inte matchen vår väg. Men lite kul hade vi väl ändå? Jag i alla fall. Jag kan inte säga vilken del som var mest underhållande; att med råge bli utskälld av domaren, eller att knuffa på breda finskor. Tydligen var domaren upprörd över något, över vad fick jag aldrig riktigt klart för mig då den arme stackaren måste ha varit lingvistiskt utmanad då han inte verkade behärska något annat språk än finska. Vad jag fick klart för mig var dock att han i fortsättningen måste börja prioritera sin tandborstning lite högre. Att döma av den mängd saliv han kastade i ansiktet på mig så har nog den stått oförbrukad lite för länge.
Nej, skämt åsido hade han väl orsak att ge mig en varning, jag gick väl aningen hårt åt de stackars finskorna. Men vad kunde jag ha gjort? Det var väl ändå inte mitt fel att de stod i vägen? Lite stryk måste man ju tåla, jag menar, var är den finska sisun?
En av höjdpunkterna under matchen tyckte jag ändå att Mickos (Michaela Lindholm) straff-mål var. Inte bara för att vi äntligen spräckte finnarnas nolla, utan också för att få ner målisen på jorden efter hennes jag-tror-jag-är-så-jäkla-bra-så-det-finns-inte-en-chans-i-världen-att-jag-släpper-in-en-straff-beteende. Att slå med handen i golvet och allmänt vanka från sida till sida verkar dock bekant. Jag tycker mig minnas ha sett något liknande på Animal Planet någon gång…
Nu är ju faktiskt inte jag i position att uttala mig om det, i och för sig. Jag menar, hur snygg är jag själv i mål? En sexa kanske. På en skala från, låt mig se, ett till tusen. Jag tror knappast att tejpade dojor, hjälm lagad med paketsnören (jag hittade inget annat hemma) och sardingrå målvaktsdress rankar mig just så mycket högre än så. Jag påminner väl mer om en knubbig aluminiumrulle än en respektingivande målvakt.
Hur som helst är det lätt att roa sig på andras bekostnad. Ganska barnsligt också, för den delen (även om jag är fullt övertygad om att motståndarna gör exakt samma sak). Göra narr av andra kan man ju alltid göra, om man vill sjunka till den nivån (vilket jag uppenbarligen och får jag tillägga, tyvärr, är villig att göra). Men genom att håna motståndarna vinner man inga matcher, och skrattar bäst som skrattar sist; det var ju trots allt de som fick åka hem med poäng i bagaget, inte vi. Synd bara att de inte får göra det samma nästa gång vi möts.

P.S Vi förlorade med 4-1. Men jag är inte bitter.
/Jolli